onsdag 1 maj 2024

American Fiction (2023)


Martin Luther King Jr: "I have a dream that my four little children will one day live in a nation where they will not be judged by the color of their skin but by the content of their character. I have a dream today!"

American fiction är en välformulerad satir om den oundvikliga men antagligen oväntade effekten av den identitetspolitiska analysen som vuxit sig starkare och starkare i vårt samhälle.

Vi får följa den intellektuelle och intelligente författaren Monk som kommer från en mycket förmögen familj. Han är frustrerad över att hans böcker inte är populära. Hans kollegor inom akademin uppskattar böckerna men de går inte hem hos vanligt folk eftersom "they are not black enough". "Problemet" är att Monk är en färgad man, "an African-American", och då ska han skriva trashig skräplitteratur om gängkriminalitet, om barn som växer upp utan en pappa och och allt sånt som ingår i stereotypen av den svarta befolkningen (i USA och Västeuropa). Monk blir än mer irriterad när en ung svart kvinnlig författare går upp på försäljningslistorna med en trashig bok om den "svarta kulturen". Han beslutar sig för att under pseudonym skriva en egen bok i samma genre. Han vill göra den så hysteriskt överdriven att alla fattar att det är ironi. Men till hans ännu större frustration blir hans bok en succé.

Monks frustration är mycket lätt att förstå. Han läggs i ett fack pga av hans hudfärg. Han bedöms inte på hans karaktär, moral, vad han gör eller vilka böcker han skriver. Istället är han reducerad till en i mängden, en i en grupp som endast definieras av medlemmarnas hudfärg. Detta är en dagsaktuell fråga som poppar upp lite här och där. Folk definieras efter vilken grupp de mappats in i, och relationen mellan grupperna är mer intressant, speciellt vilken grupp som är "the opressors" och vilken som är "the victims", än individernas egna egenskaper.

Filmen bygger på romanen "Erasure" av Percival Everett och den kom ut redan år 2001, så man kan konstatera att problemet fanns redan då och det har förstärkts idag. Varför har denna galenskap inte tryckts undan de senaste två decennierna? Vi får hoppas på rättning av detta de närmaste 20 åren istället. För den intresserade av problematiken kan jag rekommendera boken "The End of Race Politics: Arguments for a Colorblind America" av Coleman Hughes. Den kom ut 2024.

Men filmen är så mycket mer än en satir över en förvirrad politisk strömning. Den har en annan sida om Monk och hans familj som är oväntat fin. Pappan är död men hans skugga vilar över Monk och hans syskon och Mamman börjar dessutom bli senil av åldern. Istället för satir erbjuds vi fina scener som träffar in de flesta känslor i registret, de är sorgliga, komiska och vemodiga om vartannat. Men det känns på riktigt och de upplevs som sanna. Mixen mellan den absurda satiren med det allmängiltiga och personliga blir lyckad vilket kanske inte var givet.

Skådespeleriet är överlag mycket bra. Främst står Jeffrey Wright som Monk och Sterling K. Brown som hans homosexuelle bror Cliff. Båda förtjänar alla hyllningar de fått. Filmen, Wright och Brown blev alla nominerade till oscars men den enda statyett filmen vann var bästa adapterade screenplay. Vilket var välförtjänt.

Betyg: 4/5

Filmen kom upp under Shinypodden Special Toppfilmer 2023, del 2. Shinypodden hittas där poddar finns, eller här.

måndag 29 april 2024

Shinypodden Special - bästa albumen från 1990, del 1


Specialen har nu kommit till albumåret 1990. I den första delen av två pratar Niklas och Henke om sina bubblare och album på plats 5-10. 

Andra delen kommer nästa vecka.

Podden hittas där poddar finns, eller här.


fredag 26 april 2024

The Killer (2023)


David Fincher kom ut med en ny film förra året. Den gick mig mer eller mindre obemärkt förbi. Gick den ens upp på bion? Det borde den väl ha gjort. Jag såg den i alla fall när den kom ut på streaming. Jag tycker han är en bra regissör, helt klart över medlet. Och han har med The Killer levererat en mycket duglig thriller om en lönnmördare som arbetar på kontrakt, om hur ett jobb slår slint och hur han måste söka hämnd på sin uppdragsgivare och en massa kollegor.

Jag gillar filmens lugna tempo. Inledningsvis kändes den för långsam men så fort jag kom in i filmen ordentligt flöt den på mycket bra. Huvudrollen som "The Killer" spelas av Michael Fassbender efter några års semester från filmandet. Han är bra, även om hans ansiktet gjorde mig påmind om The Counselor som Carl tvingade mig att bevittna. Otäckt film det där.

Feelingen i The Killer är något helt annat. Jag undrar om den inte påminner lite om Anton Corbijns The American från 2010. Liknande team och liknande tempo i filmerna, långsamma.

Jag gillade Fassbender i huvudrollen. Tilda Swinton, Charles Parnell och Arliss Howard var bra i små biroller. Stämningen i filmen var mycket trivsam, lika delar spänning och action med en hel del eftertanke. Mördaren verkar mycket duktig men han begår ett enkelt misstag och vi vet aldrig riktigt om han har koll på läget eller ej. Efter den långa inledningsscenen består det mesta av den två timmar långa filmen om hämnd. Hämnd på film brukar vara intressant på film, det är en grundläggande känsla som jag tror alla kan relatera till. Även om de flesta av oss kanske inte har teknikerna, utrustningen eller modet att göra som the killer.

Betyg: 3,5/5

Filmen kom upp under Shinypodden Special Toppfilmer 2023, del 1. Shinypodden hittas där poddar finns, eller kolla här.

söndag 21 april 2024

Veckan låt

Snart blir det en massa album och låtar från 1990 i Specialen, men jag hinner klämma in en gammal goding från Bowie före dess.

David Bowie med Golden Years i en video som något fan gjort.


Redan slut? Då hinner vi med en låt till, en låt till från samma skiva. 

Denna version live på scenen hos BBC sommaren år 2000.

Wild is the wind. RIP, Mr Magic.



fredag 19 april 2024

Perfect Days (2023)


Wim Wenders nya film utspelas i Tokyo och osar av japanskhet. Han är ett fan av den japanske mästerregissören Yasujirô Ozu, och med Perfect Days gör han sitt bästa för att göra en film i Ozus anda.

Filmen är långsam och repetitiv, och den fungerar som en meditativ betraktelse av en man som lärt sig att uppskatta de små sakerna i livet. Det kan vara den vackra soluppgången över Tokyos skyskrapor, hur ljuset faller mellan grenarna på det gamla trädet i parken där han äter sin lunch, eller middagen på favoritrestaurangen om kvällen.

Hirayama (Koji Yakusho) jobbar som städare av offentliga toaletter i Tokyo. Han lever ensam i ett oansenligt litet kryp-in. Han har inte många ägodelar förutom en madrass på golvet, en läslampa och ett litet bibliotek av klassiker. Just nu läser han Steinbeck. Han är till synes nöjd med livet och verkar inte ha ambitioner om något annat. Han tar bilen till jobbet redan innan solen gått upp och på vägen lyssnar han på gamla musikkassetter som fanns på åttiotalet. Han gillar klassisk rock som Lou Reed och Rolling Stones. En mäkta besynnerlig man som tar sitt enkla jobb på högsta allvar och som uppenbarligen är mycket stolt över sitt förvärv. Han är lika uppenbarligen både intellektuell och intelligent och jag ser honom i en miljö som på något sätt inte riktigt passar in.

Under hela filmen försöker jag förstå vad som hänt honom. Vilken miljö kommer han ifrån? Var är hans familj? Fru och barn? Efter middagen hänger han på en liten bar och han verkar vara intresserad av den kvinnliga ägarinnan. Har de ett förhållande? Har de haft ett? Vi får inte veta.

Även om filmen är långsam är den aldrig tråkig. Inte minst på grund av standarden och variationen på de Tokyos offentliga toaletter. Vilken standard! Vi får också lära känna Hirayama mer och mer under filmen gång. Han hjälper sin slarviga kollega, han får besök av sin systerdotter och han har ett nattligt möte med en döende man bland annat.

Under andra halvan av filmen händer det en massa saker för att vara med Hirayamas mått mätt, och jag tror att många av de svar jag söker kan dölja sig i några av de interaktioner han har. Slutscenen indikerar att han fått allt han önskade. Men vad var det? Det är inte så lätt att veta. Man kan gissa men några exakta svar finns kanske inte. Som livet självt alltså.

Betyg: 4/5

Filmen kom upp under Shinypodden Special Toppfilmer 2023, del 2. Shinypodden hittas där poddar finns, eller här.

onsdag 17 april 2024

La passion de Dodin Bouffant (2023)


Att servera någon en omsorgsfullt tillagad middag är det bästa sättet att visa att man älskar någon.

La passion de Dodin Bouffant är ett ljuvligt franskt romantiskt drama i historisk miljö. Filmen handlar om kocken Eugénie som arbetar hos den rike mannen Dodin Bouffant på hans herrgård på den franska landsbygden 1889. Dodin är en livsnjutare och älskar mat som han avnjuter tillsammans med vännerna i en liten herrklubb. Dodin och Eugéne som båda är i övre medelåldern är också ett kärlekspar, han vill gifta sig med henne men hon duckar och vill hellre fortsätta vara hans kock istället för frun i huset. När Egénie får svindel och svimmar inser Dodin att han måste snabba på processen.

Detta är en film för finsmakare då det gäller film och/eller mat. En riktigt ljuvlig anrättning med djupa smaker och lager på lager av psykologi, kärlek och ömsesidig respekt. Det finns knappt några fiender i en film som denna. Det skulle i så fall vara den utländska gästen som för att imponera på Dodin och hans vänner bjuder på en groteskt överdimensionerad middag som tar åtta timmar att äta sig igenom. Nej Dodin, Eugénie och deras vänner behandlar maten och matlagning på samma sätt som varandra med kärlek och finess.

Vi får följa Eugénie och hennes assisterande köksa Violette samt Violettes unga systerdotter Pauline i köket. Inledningen av filmen är mer eller mindre i realtid då Eugénie och hennes hjälpredor tillagar en fantastisk femrätters till herrklubben. Det är "slow film" som drar ner åskådarens tempo och fokuserar oss på en tid då människan levde långsammare.

Just Pauline, den lilla viljestarka flickan på cirka 12 år var min favorit. Det visade sig att hon hade perfekta smaklökar, i alla fall enligt Dodin och Eugénie. Hon var inte central eller ens nödvändig för filmen, men just som den där extra nypan salt över maträtten som får den att blomma ut och förstärka dess smakrikedom adderade hon något till filmen.

Vi pratade om filmen på Specialen om de bästa filmerna från 2023 och då fantiserade vi om att Bio & Bistro Capitol borde ha specialvisning på denna film och servera publiken en avsmakningsmeny med all mat som serveras under filmens gång. Vilken grej! Kan inte någon genomföra denna idé!

Betyg: 4/5

Filmen kom upp under Shinypodden Special Toppfilmer 2023, del 2. Shinypodden hittas där poddar finns, eller här.

Filmen heter också på olika språk "En Doft Av Kärlek", "The Taste of Things" och "Pot au Feu".

söndag 14 april 2024

Veckans låt

Vi börjar närma oss inspelningen av Specialen om musikåret 1990. Jag gissar att alla fans av podden är spända av förväntning.

The Waterboys släppte sitt allra mesta irländska album detta år. Dess namn är svåruttalat... "Room to roam". 

På den skivan finns två så kallade "crowd pleasers", två ljuvliga kärlekssånger, och jag bjuder på en av dem redan idag. Håll till godo.

Veckans låt är "A man is in love" av The Waterboys.



fredag 12 april 2024

Are You There God? It's Me, Margaret. (2023)



Are you there God? It's me, Margaret. är en underbar American Independent-film av regissören Kelly Fremon Craig. Filmen är en klassisk coming-of-age comedy-drama och det är en genre som det finns mycket skit i men när det är bra så blir jag lätt såld på filmen. Den landade på tredje plats på min första version av topplista för 2023 års filmer, dvs den lista jag tog med mig till poddningen.

Filmens huvudperson är den 11-åriga Margaret, spelad av Abby Ryder Fortson. Året är 1970 och Margaret och hennes familj bor på Manhattan och hon umgås mycket med farmor som bor nära. En höstdag slår blixten ner då föräldrarna informerar dottern om att familjen ska flytta till en förort någonstans i New Jersey. Margaret står inför avgörande steg in i vuxenvärlden och nu måste hon slitas upp med rötterna från hemmet och kompisarna. Hon anser att detta är orimligt!

Filmen har bra manus, en tajt regi, den är rolig, öm, ibland tänkvärd och den överraskar lite grann då och då eftersom den inte faller i de vanligaste fällorna för en ungdomskomedi. Starkast lyser ändå Rachel McAdams i rollen som Margarets mamma Barbara. Även Benny Safdie som pappan Herb och Kathy Bates som farmodern Sylvia är jättehärliga. Jag har inte sett Kathy Bates så här ljuvlig sedan hennes Miss Sue i The Blind Side. Men bäst är Rachel McAdams, så har jag sagt det två gånger. Hon borde ha fått en nominering till bästa kvinnliga biroll. Jag hade gärna sett henne vinna också för den delen.

Problemen för karaktärerna i en slice-of-life film som denna är sällan så speciellt stora egentligen, men för rollfigurerna som lever sitt liv i sina liv är de förstås mycket större. Filmen beskriver på många sätt något alldagligt men samtidigt något specifikt för just denna familj som ändå känns igen. Jag älskar att hänga med dem och filmen sätter tidsandan suveränt.

Filmen nämner Gud i titeln och javisst, Margaret ber till Gud flera gånger om. Filmen behandlar på ett nyktert och icke fördömande sätt problematiken med religion och hur människan kan förhålla sig till den. Margarets farföräldrar och pappa är judar medan morföräldrarna är hårt kristna vilket givetvis skapar friktion. Mamman har valt att "hoppa av" denna karusell och är ateist. Jag håller på henne.

Härlig film som jag varmt kan rekommendera till de av er som gillar genren med lite otydlig handling och inga stora händelser att tala om egentligen.

Betyg: 4/5

Filmen kom upp under Shinypodden Special Toppfilmer 2023, del 2. Shinypodden hittas där poddar finns, eller här.



onsdag 10 april 2024

Fast Charlie (2023)




Fast Charlie är en gansgterthriller från den amerikanska södern, en "southern neo-noir" kanske. Den gamle silverräven Pierce Brosnan spelar Charlie Swift, en bister och hårdnackad gangster som är consigliere för den lokala maffiabossen Stans. När en ny ung hetsporre gör sitt move för att ta sig upp i hierarkin blir det bökigt.

Charlie är luttrad men han har den gamla skolans moral och etik samt hjärtat på rätt ställe. Hans mest framträdande egenskap är dock en total lojalitet till Stan.

Under det bökiga kommer Marcie, exfrun till ett av gangstrarnas fotfolk i skottgluggen. Kan hon känna till hemlisen som hennes ex tog med sig i graven? Fast Charlie måste samarbeta med Marcie innan allt går överstyr. Spänningen byggs upp under filmen.

Jag gillar att filmen håller sig hela filmen igenom och inte tappar fokus, stajl eller tempo mot slutet som är så vanligt med halvtaskiga filmer. Dessutom gillar jag skådespeleriet överlag. Pierce Brosnan har jag alltid gillat och här gör han ett bra jobb som den erfarne och lite lätt cyniske Charlie.

Marcie spelas förträffligt av Morena Baccarin som vi mest kommer ihåg från en okänd tv-serie som heter
Firefly. Marcie är en tuffing med skinn på näsan och hon backar inte för situationen. Lyckligtvis slipper vi "damsel in distress"-syndromet här. Hennes karaktär här i filmen påminner lite om hennes roll i Firefly och jag faller för henne. Igen.

Den gamle maffiabossen spelas av en rejält gammal James Caan i hans sista film. "Sonny Corleone" från Gudfadern slöt cirkeln på ett fint sätt med denna film.

Detta var en stor överraskning. Jag gillade stämningen i filmen, blev inte besviken mot slutet och gillade att hänga med karaktärerna.

Betyg: 3+/5

Filmen kom upp under Shinypodden Special Toppfilmer 2023, del 1. Shinypodden hittas där poddar finns, eller kolla här.




måndag 8 april 2024

Shinypodden Special - Toppfilmer 2023, del 2



Specialen i luften med andra delen av toppfilmer från 2023. Niklas, Carl och Jojje är åter på plats.

Under avsnittet kommer vi kora årets film om Specialen får välja. Och det får vi.

Barbenheimer var årets snackis. Barbie har ramlat av racet mot förstaplatsen, men vi har Oppenheimer kvar. Hur ska det gå??

Shinypodden hittas där poddar finns, eller här.